Tjabba! Idag har jag och Tindra varit i barnsjön igen och vi ska dit imorrn igen. det kommer bilder imorrn!

Tjarrå!  

Me:   Tindra:   Båda två:   YOLO!

Jag står framför den kladdiga spegeln som äör full av fingeravtryck. Jag betraktar flickan som står mitt emot mig och stirrar in i hennes mandelformade ögon. Hennes näsa och kinder är täckt av ljusbruna fräknar som dykt upp under sommaren. Det hade varit gulligt på någon annan, vem som helst, men inte på henne. Hennes vanligtvis bruna hår är nu ljusare, även detta av solens förtjänst. Det räcker henne till nyckelbenen som buktar ut under den lätt solbrända huden. Lösa lockar ramar in hennes ansikte som hon helst vill gömma för omvärlden och inte minst för sig själv. Jag vänder mig bort från spegeln och drar på mig mina röda sneakers och en jeansjacka, ser ut genom dörren och går med sänkt huvud längs vägen. Långsamt ser jag  träden vägkanten passera och snart ser jag vägens slut och den lilla en gång klaröda tegelbyggnaden, som nu har bleknat och mer ser ut som ett fängelse än en skola. Jag stirrar på den dystra byggnaden och hoppas att den ska låta sig bäras iväg av vinden eller fatta eld. Men den står kvar och hånler mot mig och skapar en gigantisk klump i min mage. Mot min vilja öppnar jag den gamla trädörren och möts direkt av två par svarta ögon. Hatiska ögon som tittar mig med avsmak, som om jag vore ett monster. Ägaren av ett par av dom svarta ögonen fnyser, lutar sig frram till sin väninna och viskar något i hennes öra. Dom skrattar båda ljudligt och kastar en avlägsen blick innan dom återgår till att viska och fnittra. Jag vet vad dom säger om mig. Jag är van. Något i stil med "kolla vad ful hon är" eller "usch vad hon är äcklig". En gång i tiden hade dom orden inte varit sanna. nu stämmer de in perfekt.Jag är ful, äcklig, konstig, det vet jag. Deras ord har blivit min sanning. Jag tvingar mina ben framåt genom korridorer som alltid känts så långa. Jag känner flera blickar bränna i nacken och jag hör mitt namn på allas läppar. Viskningarna känns som ett knytnävsslag 10 gånger om, dom är värre en all fysisk smärta. just när jag tänker det ångrar jag mig då någon knuffar in mig i skåpen som löper längs dom trista vita flagnande väggarna. mitt huvud kastas mot ett av skåpen och jublande skratt hörs från alla håll.Jag reagerar så som jag lärt mig att gör dom senaste åren; jag vänder andra kinden och fortsätter bara att gå, högröd i ansiktet.några meter framför mig står skolans populäraste tjej med hennes vänner, eller kloner. hon stryker sitt platinblonda hår bakom axlarna och hennes rosa läppar rörs snabbt när hon fäller en kommentar om mig som jag inte kan höra. Hon tittar kritiskt på mig med sina isblåa ögon som är inramade av perfekt målade fransar. Leendet på hennes läppar är inte vänligt. "Gå och dö" säger hon och hennes kloner skrattar högt och falskt. "Jag skulle om jag kunde, om jag inte var så feg" tänker jag för mig själv. "Tro mig, jag skulle inte ha gått ner för den här korridoren just nu om jag vågade göra något åt det här". Hon ser min reaktion och ler nöjt. En lång kille med svart, flottigt hår som jag passerar harklar sig och snart känner jag något som nuddar mitt bakhuvud. jag känner efter med handen och märker att det är en spottloska som jag försöker torka bort så gott det går. mitt mål är nått, klassrummet. Jag smiter in och stänger dörren efter mig. Längst bak i klassrummet slår jag mig ner och släpper mina böcker som landar på bänken med en duns. Jag studerar dom trasiga nagelbanden och dom nerbitna naglarna jag själv har orsakat vid sånna här tillfällen. Jag följer varenda linje i mina skakande händer och försöker hålla mitt huvud sysselsatt. Jag vet att om jag slappnar av och lutar mig tillbaka så kommer tankarna krypandes och äter mig inifrån. Med min kropp på helspänn glor jag upp i taket och biter mig i läppen. "Andas tänk på något annat" intalar jag mig själv. om jag släpper in dom tankarna kommer jag inte kunna hejda tårarna om jag så biter sönder läppen. Gråt inte nu. Tänk på något annat. Jag lägger märke till et gammalt , grått tuggummi som sitter fastkletat på en takplatta. Hur hamna det där? Mina tankar avbryts när dörren öppnas och en mörkhårig kille träder in. Dum som jag är stirrar jag rätt in i hans chokladbruna ögon. För en millisekund möts våra blickar innan jag snabbt sänker mig och låtsas bli otroligt intresserad av min välanvända och väldigt slita mattebok. Svettpölarna glittrar likrt kristaller på mina handlator, tänk om han märkte att jag tittade på honom. "hej" säger en djup röst som tillhör killen med dom fina ögonen. Jag stryker nervöst en mörkblond hårslinga bakom örat samtidigt som jag blickar ner i det kalla marmorgolvet och följer dens mönster som liknar en sån där tavla som kostar en förmögenhet även om man inte kan se vad den föreställer. Killen slår sig ner på platsen mitt emot mig och jag tvingar mig själv att på nytt kolla in i hans ögon. Dom är mörka, men inte hotfulla, dom ser nästa varma ut när han ler. Han ler, mot mig. "H-hej" stammar jag tyst fram och suckar åt mig själv i mitt huvud. Gud vad pinsam jag är. Ett snällt leende sprider sig över hans läppar och jag ser generat ner i boken. Med mitt asikte gömt bakom håret besvarar jag hans leende. 

Jag ska se dig, även om jag blir blind. Jag ska höra dig, även om jag blir döv. Jag ska krama dig även om mina armar tappat känseln. Jag ska minnas dig även om jag fått minnesförlust. Jag ska känna dig, även om min kropp är helt förlamad. Jag ska älska dig, när mitt hjärta slutat slå!      

Tjabba! Jag tänkte informera om att jag kommer skriva antingen en dikt eller en novell, här på bloggen. Hoppas ni gillar dem!  Jupp Vi börjar redan i nästa inlägg!

Tjarrå!  

SNART GÅR VI UT JAG LÄÄÄÄÄNGTAR!!!!!! SOM FAAAAAAN!!!!!!!! Åh kan vi inte bara gåååååååå uuuuuuuut??????????!!!!!!!!!!!!

  SWAG!!!

YEEEEEEEEEEY Jag och Tian kom äntligen på hur man la upp bilder!  

YOLO

WHOOP WHOOP   

Tjarrå!